Det svåraste kapitlet för en verksamhet är sjösättningen av en ny tjänst eller produkt. Rädslan är stor att man skall misslyckas. Den här gamla filmen med Mr Bean visar det på ett effektivt sätt. Titta gärna 1,5 minut in i filmen, även om du sett den förut. Se den som en bra management film, fundera på vad de yngre grabbarna representerar när Mr Bean kravlar omkring och inte vågar hoppa...
Vad lär vi oss av filmen? Ja egentligen är det väl att ju längre vi väntar med att sjösätta ett nytt erbjudande ju högre måste vi hoppa och därmed blir skräcken större. För den som börjar att hoppa från 2 dm och höjer ribban allteftersom blir 10 meter ingenting.

För många företag är omställningen från teknik till service svår att genomföra. En av våra kunder, ett fastighetsbolag som förstått problemet, arbetar med sin resa just nu. De bad oss ta fram en serie bilder till affärsplanen, bilder som skall spegla omställningen. Den här bilden där tegelstenen får symbolisera hårdvaran visar att vi är beroende av den. MEN kundens upplevelse är inte hårddisken, det är det mjuka som sker på skärmen, eller i ett fastighetsbolag handlar det om de tjänster vi erbjuder som ökar värdet på våra tegelstenar...

Igår skrev jag att handlingsförlamning och "hoppas på det bästa" är en farlig reaktion när det går mot stupet. Jag kom senare på att det finns en bild som är skrämmande nog, det är fångar på väg till arkebusering, nästan alla går lydigt mot sin egen död. Egentligen borde man slåss för sitt liv ända till sista droppen, men det finns en gräns av hopplöshet som passeras och "förlamar" oss.
Men idag tänkte jag skriva mer om kollektivet och risken för emotional inertia.
På segelbåtar med flera besättningsmedlemmar ( i motsats till ensamseglare) är det ovanligare med den reaktionen så länge det finns ett engagemang och delansvar. Många chefer kan sitta på kammaren  i sin ensamhet och drabbas av just "hoppet för det bästa". Det är viktigt att komma ut och delge problemen och inte tro att antingen löser jag det själv eller inte alls. Ett mentalt harakiri.
Visserligen kan man se gruppens intelligens bli lägre när alla tror att någon annan har koll. Likt lämlar kan man springa mot stupet, men det är ledarens roll att se till att alla ser vad som finns längst fram, vilka risker som finns och lämna frågan öppen för input.

(målning av Ellinor Ristoff)

Vilka likheter kan vi se mellan segling på den blå oceanen och att driva ett företag? Det finns en term på engelska som heter "emotional inertia", jag dristar mig till att översätta det till känslomässig tröghet/sävlighet/slöhet. Det betyder att man blir handlingsförlamad i en kritisk situation.
Många seglare har beskrivit situationer som blivit livsfarliga på grund av den här reaktionen. Låt oss ta ett exempel, båten seglar med för mycket segel och närmar sig snabbt ett grund. Seglaren måste nu vända upp båten mot stormen och försöka undvika grundet. Men själva vändningen i kombination med att ändra segelföring är farlig, och då förblir seglaren passiv och hoppas på det bästa. Just fenomenet hoppas på det bästa kan säkert kännas igen. Företag som är på väg mot ruinens brant och ledningen förblir passiv och hoppas på det bästa…
Om man är medveten om sinnestillståndet kan en varningsklocka ringa och man tvingar sig till att göra den "farliga" manövern, har man tur så kommer den att leda till nya succéer.

Inför en långsegling kan det vara bra att förbereda sig på att el och elektronik kan slås ut. Idag kan man ta med en sextant av plast som gör sitt jobb men är knappast någon skönhet…. Häromdagen skulle jag träna på att ta solhöjder (första försöket satte oss söder om Sicilien), det som jag slogs av var hur snabbt jorden faktiskt rör sig när man mäter solvinkeln minut för minut.
Vi ser inte stjärnornas rörelse, ändå rör de sig med en hastighet på flera millioner km per dag. Vi ser inte träden växa eller att vi åldras. Vi ser inte ens timvisaren röra sig. Vår hjärna tänker tyvärr statiskt, vår förmåga att se handlar om nuet (ändå tjatas det om att vi skall leva just i nuet). Därför överraskas vi ibland av förändringar, vi blir t.o.m. chockade!
Verksamheter badar i sitt operativa träsk och vardagen hindrar många från att utvecklas eller ens att se världen förändras runt dem. Genomsnittsåldern för ett företag är 15 år och det är nog en normal livscykel där man måste tänka om för att överleva.