I söndagens DI lägger man en dödsdom över SAS, utlåtandet grundas på
forskning av Jim Collins. Nu är jag inte den som sällar mig till att
döma SAS till döden, om detta vet jag för lite. Men däremot kan det
vara aktuellt att lyfta Jim Collins tes om de fem stegen mot en
organisations död. Eftersom jag föreläser ute hos företag och
organisationer tre dagar i veckan stöter jag på olika symptom. Dessutom
får jag förtroendet att arbeta med ett tjugotal företag varje år på en
längre horisont. Den erfarenhet jag får av detta får mig att le
igenkännande åt de fem stegen, ibland är de så tydliga att det är
skrattretande. Framförallt de två första.
1.
I
det första steget inbillar sig företaget att de har lärt sig
framgångsformeln. Ibland kan det gå så långt att de lär ut sin formel
till andra. Företaget är således inte längre i den lärande fasen…
De är dessutom inte intresserade av ”not invented here” (mitt tillägg).
2.
Det
andra steget kallas ibland för dödsmarschen, företaget börja förvärva
andra verksamheter och ger sig in på andra områden. Företagen börjar
tumma på kvalitén i sin affärsutveckling.
3.
Här börjar varningsklockorna ringa, men ledningen är bra på att bortförklara utvecklingen.
Man skall bara…
Här får jag ofta höra att man har över 50% av marknaden, men då har man
inte tittat på framväxande alternativ. Då brukar jag tänka att Mälaris
(de sålde isblock till isskåp) hade 100% av marknaden när kylskåpen
hade tagit över.
4.
”Sista
halmstrået”, Nu undrar alla vad ledningen och styrelsen sysslar med.
Här värvas en stjärnVD med hopp om att allt skall vända. Mängden
projekt som skall återställa storheten får företaget att duka under om
inte mirakelsherpas som Claus Möller i kombination Jan Carlsson lyckas
vända grundläggande problem.
5.
Om företaget går in i fas fem är allt hopp ute. Det finns ingen energi kvar, alla packar ihop och går hem.
Vill du läsa om Gary Hammels tes kan du titta på
detta tidigare inlägg