Han är VD för ett amerikansk bolag, prydlig kostym utan slips, 58 år,
jag vet att han gifte sig sent och att de har en dotter som är fyra år.
Vi sitter på en middag i Prag och när barnen kommer på tal åker iphonen
upp och bilder visas med de små juvelerna. Plötsligt dyker det upp en
bild på ett rött gosedjur som ligger på en vägskylt i San Fransisco, han
bläddrar snabbt förbi och släcker ner iphonen. Min nyfiken blir
stor,inte för bildens skull utan för hur snabbt han får undan
telefonen.
– Vad var det? Frågar jag och för första gången på de 20 år vi känt
varandra ser jag att han rodnar.
– Inget, säger han, – men visst var det ett gosedjur på en vägskylt
säger jag och skrattar.
Efter mycket övertalning åker telefonen fram igen och jag får se en
liten mjuk nyckelpiga i teddymaterial på olika platser i San Fransisco.
Det är nyckelpigan framför Golden Gate och det är Nyckelpigan som sover i
sängen i hotellrummet osv.
– Vad är din dotter? frågar jag, – Hemma i New York säger han
fortfarande lite generad, så kommer förklaringen. Han skulle på
affärsresa till SF och dottern ber honom ta med nyckelpigan på resan.
Han gör så och när det blir lite tid över bestämmer han sig för att göra
en liten bildsaga om nyckelpigans resa. Naturligtvis är detta en
favorit och dottern undrar om han inte kan ta med den till fler ställen.
– Har du med den till Prag? frågar jag entusiastiskt. – Jag måste inte
svara på allt ,säger han och lägger sin iphone i kavajfickan.
Hur ofta vågar vi lämna den bekväma zonen och göra oss till? För våra
barn? För våra närmaste?
Fundera på det.